Hej!
Jag tror jag led av separationsångest eller slikt igår, för jag mådde hemskt. Mitt hjärta var lika mörkt som den arabiska natten och jag avskydde alltihopa. Kanske var det att Emil lämnat, kanske något annat, men någonting var snett helt klart. Sofia var således billig om någon erbjudit sig att köpa henne av mig och satt mig på ett plan hem.
Vid närmare eftertanke var det faktiskt någon som erbjöd sig att ta över henne, men han kändes tämligen oseriös och äcklig. Det var en gammal man, rätt ocharmig (fast han trodde själv att han var väldigt charmig), som rökte för mycket gräs och berättade om hur han dealat med båtar i Karibien i många år. Han älskade att berätta om alla hans eskapader och eftersom jag var på dåligt humör avskydde jag att lyssna. En rätt bedrövlig kombination va? Vid ännu närmare eftertanke sa han att han skulle komma och kolla på båten i början av nästa vecka. Vi får se hur det blir med det.
Idag mår jag bättre hur som haver. Jag har tränat rätt bra, ätit massa kikärtor och frågat tjejen från Chile om hon vill cykla och prata spanska. Det ville hon och imorrn vid åtta ska vi ta en svängom. Solen skiner och jag känner mig på bra humör. Efter siestan ska jag cykla till segelmakaren och prata lite. Jag har funderat på om han vill ha hjälp i sin verkstad och kanske kommer jag att fråga honom det. Han verkar väldigt reko den där killen.
I övrigt är det lugnt. Luca är kvar på båten och lever ett otroligt sällsamt liv som jag antagligen kommer avhandla snart. Det kommer antagligen bli lite kritiserande, vilket jag redan nu skäms för.
Jag är förresten rädd för julafton som närmar sig med stormsteg. Det känns som att det blir en upplevelse i ensamhet och ångest om jag inte hittar på något finurligt innan dess.
Puss och kram!