Mmmm! Vilken delikatess, denna skånska specialitet, bakat med omsorg, ägg och spett. En synnerligen utsökt munsbit men näppeligen något som tandläkaren skulle rekommendera redan innan frukost på det sätt vi avnjöt den. Historian bakom denna sötsak är att vi igår fick finbesök på många sätt och vis. Ryskan Dariya, som av kapten blivit omdirigerad kanske ett tjog gånger till olika platser dök igår upp på piren efter att ha flugit till Tyskland, tagit färjan till Trelleborg dit jag trodde att vi skulle hunnit, liftat till Ystad och sen tagit bussen till Kivik efter att på en välrenommerad och internationellt inriktad kebaberia växlat till sig SEK från euro eftersom banktjänstemännen till skillnad från krögarna knappast handhar likvida medel längre och absolut inte jobbar på de röda söndagarna. Uttröttad efter sin långa resa tog hon en välförtjänt dusch, sa att liftning i Europa var en smal sak jämfört med Sibirien där det kunde kännas mer otryggt och somnade sedan inne i grottan med huvudet före. Jag bävade lite inför att presentera hennes sovplats som många inte vill begagna, men det var helt och fullt obefogat. Jag fick i morse höra att det var som att ha en egen kabin och att man knappast kunde sova bättre på en båt.
Förutom denna friska ryska fläkt som för tillfället styr båten närmare land än en kanotist skulle våga och som gör mig tämligen nervös förärades vi också en visit av min egen syster och hennes trolovade (eller blivande trolovade?) Adam. Vilken glädje som utbröt vid deras ankomst! Uppenbarligen var det nästan ett år sen jag träffade dem så återseendet var väldigt kärt och jordgubbarna de tog med sig förhöjde stämningen ytterligare.
Bilden är tagen från innan frukost på måndagen.
Kvällen igår spenderas genom att vi spelade det för vuxna rätt löjliga spelet ”löjliga familjen” och funderade på om den nytillkomna Dariya skulle vakna till liv av våra skratt och många frågor om herr bagare, fru kapten och fotografens pojke. Det gjorde hon inte på grund av grottans eminenta egenskaper som sovplats.
Alva och Adam övernattade på båten och vi tangerade rekordet för antalet sovande gäster, nämligen sex. Teresa fick låna kaptenens koj och jag flyttade ner på golvet som en simpel skeppsråtta, men likaväl sov vi alla bra och nog går det att klämma in en till eller två om det kniper.
Hursomhelst, för att återkomma till spettekakan som omtalades och illustrerades redan i början av inlägget, så kan jag säga att vi gick till Kiviks bageri imorse för avskedsfrukostbuffé där Adam köpte in spettekakan på bilden till besättningen blandade förtjusning och förfäran. Vi fick senare hjälp av en anställd på konditoriet med att skära upp den, en väldigt festlig process som slutade med att det kalorifyllda konstverket såg ut som en rådbråkad snölykta. Vi smakade artigt och plockade sedan ner kakans kvarlevor i en påse för vidare förtäring under dagen.
Färden går söderut. Det verkar som att det ska blåsa nya kulingar och stormar de kommande dagarna, så antagligen kommer vi att få ligga still flera dagar igen. Det känns motigt men det är också bara att acceptera. För tillfället är jag sisådär tio dagar efter min ursprungliga plan.
Snart kommer artikeln i tidningen tror jag förresten.
Ha det bra!