Ett gott hjärta och en bisarr hjärna

Hej bloggen!

Ursäkta mitt och vårt frånfälle den senaste tiden. Vi har haft annat att tänka på förstår ni, men kanske kan denna berättelse som jag tänkte förtälja få er att ändå känna att den som väntar på något gott inte väntar förgäves. Ni som följer mig och Emil på instagram kanske har sett att vi fått ordentligt delfinsällskap under vår senaste seglats. Emil vill att det ska få stort utrymme på engtromisak.se, men det får han fixa själv. Jag tänkte bara berätta om hur jag under gårdagen bedrev bedrövligt svärmeri på luffen.

Vi hängde ju med några couchsurfare i Peniche. Barbara, Yachu, Eric och Simon. Uppenbarligen tyckte jag att Yachu var en riktig hägring och fann hennes sällskap tämligen trevligt och underhållande. Det var rätt nära att hon seglade med till Lissabon, men Emils vittnesbörd om spyor, kyla och dåligt väder fick henne att boka en bussbiljett istället. Vi bestämde dock att vi kunde ses i Lissabon när alla kommit dit, och så blev fallet för två dagar sedan. Yachu blev inbjuden till Sofia och kom vandrande till de sjaskiga hamnkvarteren med ett knippe sötebröd i famnen och – till allas vår förskräckelse – en kaveljer vid sin sida. Kaveljeren hette Manuel och var någon sorts datanörd. Han var en rätt trevlig prick som sjukskrivit sig för att följa med sötskruven på hennes resa men hade av någon anledning inte infunnit sig i Peniche. Hur som helst grusades kaptenens hemliga agenda för att vinna hennes gunst komplett och fullständigt av denna man som egentligen inte förtjänar någon baktalning men som kanske får sig en liten släng av sleven ändå. Kvällen var trevlig och förflöt i ett makligt tempo. Vi gick ut i Lissabon och kollade på jazz och jag tänkte att jag borde öppna mitt hjärta för Yachu och bara säga att jag tyckte hon var helylle, men i vanlig ordning blev det inte så och plötsligt sa försvann Manuel och tjejen iväg i natten.

Igår var jag rätt besviken på mitt eget obeslutsamma agerande och skapade en bisarr och inte alls genomtänkt plan som för Emil föreföll mycket konstig men ack så underhållande. Jag frågade sms-ledes fröken om jag kunde överlämna en liten gåva efter Zlatans fotbollsmatch vilket naturligtvis gick bra. Det var allt som behövdes för att genomföra den lilla kuppen. Med papper, penna och några festliga klisterlappar skapade jag ett litet godhjärtat dokument som berättade för läsaren att jag tyckte hon verkade juste. Jag plockade fram cykeln, min tappra springare, och gav mig iväg på en irrfärd genom Lissabon som bara den är en historia i sig, men som får stryka på handen i förmån för romantikens härold. Jag tog mig till sist till den bestämda mötesplatsen och meddelade att jag hade anlänt. Naturligtvis började jag direkt tvivla på vad jag höll på med. Tänk om hon skulle komma gående med Manuel? Det hade blivit legendariskt konstigt. Det var dock en möjlighet eftersom jag inte i mitt sms ville skriva ”Hey, I’m here. Come alone!” eftersom det också varit legendariskt konstigt. Så där stod jag vid cykeln och funderade på vad jag egentligen höll på med och litade på att kraften skulle hålla Manuel upptagen med att programmera någon app, sprida trojaner, knacka lite kod eller vad datanördar nu håller på med.
Yachu kom faktiskt ensam vilket förstås passade väldigt bra. Vi pratade runt litegrand och jo hon skulle nog till Granada imorgon och så vidare. Jag tog fram mitt lilla dokument och räckte ganska sturskt och modigt fram det. Hon blev väl lite förvånad och frågade om hon skulle läsa det på studs och det kunde hon väl om hon ville. Det kanske var ett misstag såhär i efterhand. Min plan var ju så ogenomtänkt att jag faktiskt inte ens tänkt på hur det skulle bli. Vi skrattade lite åt mina fina klisterlappar, sen läste hon och jag stod bara som en idiot och tittade på. Sen blev det rätt stelt eller konstigt, vilket var förståeligt. Hon sa tack och tyckte det var en fin liten gest medan jag mest blev stressad över hela den självförvållade situationen. Jag visste inte riktigt hur jag skulle agera men mindes de gamla visdomsorden ”bättre fly än illa fäkta”, så jag sa typ hejdå och hoppade upp på cykeln och gav mig iväg mot den trygga båten igen.

Väl hemma kunde jag och Emil skratta oss till sömns över min obegripliga eskapad i kärlekens och ljusets namn.

Såhär i efterhand känns det väldigt bra. Det var ett fint och minnesvärt äventyr och jag känner att jag avslutade hela farsen på ett tydligt sätt. Jag påmindes också om hur festligt det kan vara med att sätta sig i situationer som man inte kan behärska för att sedan kunna göra sig lustig över ens konstiga beteende.
Hur som helst, nu är det bara att blicka framåt igen. Ikväll är det ett stort couchsurfing-event i staden och vi ska gå dit med en skäggig kurd med trasiga glasögon. Det kommer nog bli väldigt roligt!