Här ska jag tydligen gå på toa. Marcus sitter.
Jag känner att det är dags att redogöra lite kort för Biscayabukten och min, Marcus och Sofias behändiga överfart. Jag har på diverse sociala medier och även i verkliga livet på förhand uttryckt stor respekt, på gränsen till rädsla för dessa vatten. I så många böcker har jag läst att på en jordenruntsegling är Biscayabukten ofta den jobbigaste passagen, och jag har även fått ögonvittnesskildringar från rutinerade seglare om hur de trott att deras liv skulle spillas på passagen över bukten.
Från Falmouth till La Coruna fågelvägen är det cirka 400 sjömil, vilket blir 80 timmar om man kan snitta fem knop. Sträckan blir dock en bit längre på grund av diverse orsaker, men det spelar mindre roll. Vi räknade i alla fall med att vara på öppet vatten i ungefär fyra dygn.
Vi började vår överfart med att tanka skattefri diesel från en båt i Falmouth. En liter kostade 50 cent och kvittot var av väldigt hemmavävd karaktär. Med tanken nyfylld av billigt drivmedel körde vi iväg tillsammans med de andra svenska båtarna Kuheli och Emma under motor, eftersom metereologerna utlovat lugnt väder. Klockan var sisådär tre på eftermiddagen vill jag minnas.
Det var väldigt odramatiskt att åka ut, och konvojen körde länge tillsammans. Jag tror vi hade radiokontakt fram till söndag eftermiddag, sedan hade jag och Marcus på något sätt styrt åt ett annat håll och tappat kontakten med de andra båtarna. Vinden började tillta och genuan rullades ut.
För att göra en rätt lång historia kort kan man säga att vi seglade på väldigt bra och till sist kom fram sent en natt till La Coruna. Överfarten var i stort sett helt odramatisk, förutom att vågorna var väldigt stora, några delfiner visade sig vid tillfälle och att vi en natt nästan körde in i ett stort lastfartyg.
Mina känslor var väldigt blandade medan vi åkte. Kanske var det på grund av sömnbrist, men emellanåt kändes det riktigt tråkigt och jag kunde inte alls förstå vad jag höll på med. Jag vet inte om jag ska kalla det en uppenbarelse av frihet, men vid ett tillfälle kände jag mig helt frikopplad från allt. På sätt och vis har jag jagat och letat den känslan länge, men när den nu infann sig var den inte alls glädjefylld. Friheten var mest en känsla av att inte tillhöra någonting, att inte ha någonting. Det enda jag hade där och då var mig själv och båten, på väg mot främmande land. Marcus var förstås med, men han var ju på väg hem. Jag försökte intala mig att jag kunde se det som en otroligt fin möjlighet, men trots idoga försök att övertala hela mig om hur positivt detta var ville det sig inte.
En sak till jag vill säga om denna långa överfart är att det var väldigt oroande. Som en utdragen stress över vad som eventuellt komma skall. Ifall jag gör fler långa överseglingar tror jag det är viktigt att försöka slappna av och acceptera den situation man är i och bara finnas i stunden istället för att fundera och bli nervös över nästa dag. Hela tiden vill jag påstå att vi hade full koll på läget, förutom då kanske incidenten med tankern, men för mig var det ändå jobbigt att hela tiden ha i åtanke om något skulle förvärras. Tankar som: ”Tänk om vinden vänder imorgon? Hur blir det om vågorna blir ännu större?” och så vidare låg på hela tiden och gjorde det svårt att i fulla drag avnjuta seglingen – som i stort sett hela tiden var väldigt fin.
Vad mer jag ska skriva om denna episod vet jag inte. Jag känner att jag kan utveckla mina tankar mer, men ärligt talat har jag inte direkt någon lust. Solen skiner här utanför och jag har annat att göra. Jag och Marcus spelade dock in en liten dagbok med min Gopro, så jag tänkte redigera ihop materialet till en film och ladda upp den ifall jag hittar internet som är snabbt nog.
När detta inlägg är uppladdat ska jag också gå vidare med att berätta om hur härligt det hittills varit i Spanien. Om couchsurfing och tapas. Håll ut så länge!