Att suga på en apelsinklyfta

Känner du dig aningen tjock eller ur form ? Du kanske suckar ljudligt när du ser din egen avbild i spegeln och konstaterar att du också vill ha en slank kropp som de på tv. Nu är det slut på det! Inga fler funderingar eller ångestfyllda tankar inför den tvivelaktiga formen på din lekamen. Det bästa av allt är att du inte behöver besöka gymmet en enda gång. Det är dags att säga JA till livet och svaret stavas Detox Departures.
Detox Departures är din fullt licensierade resebyrå som skräddarsyr din ”deffar-segling” utifrån dina egna behov. Hur länge du vill vara borta och hur många kilon du vill bli av med bestämmer du i samråd med vår professionella kapten Isak Engström. I mer än tio säsonger har Isak utgått ifrån Lagos, Portugal och tagit människor från kust till kust men också från sunkig till hunkig på mindre än två dygn. Det kanske låter otroligt men bakom dessa fantastiska resultat finns varken svart magi eller dolda klausuler utan ett knep lika gammalt som båtbyggarkonsten – sjösjuka. När vi drabbas av denna åkomma reagerar kroppen på det enda rätta sättet vilket är att skrika till sin baneman/banekvinna att du måste sluta segla annars dör du spydöden inom kort. Denna helt naturliga reaktion är något som vi på Detox Departures tagit fasta på (pun intended) och erbjuder till låga och konkurrenskraftiga priser.
Träna bort fettet?
– Haha skulle inte tro det, snarare fontänspy bort de där bilringarna.
Dricka dyra och äckliga detox-juicer?
– Hihi inte en chans! Du ska vara glad om du får i dig två gurkskivor på 24 timmar.

Om ni inte redan förstått det tidigare så är det Emil som raljerar fritt i det digitala rummet. Ovanstående text ska fungera som en underhållande och inledande beskrivning av resan som var tänkt att gå mellan Lagos och Lanzarote för ett antal dagar sedan. Så blev icke fallet.
Det här är historien om Ikaros som flög för nära solen, jätten på lerfötter eller den lätt sjösjuke som var dum nog att ta sig an en fyra dagar lång passage.

Vi lämnade Lagos på morgonen med siktet inställt på fyra långa och tråkiga dagar till sjöss men som i alla fall skulle ta oss till Kanarieöarna. Antingen så var vi naiva eller så hade Kung Bore, Oden och Poseidon en tråkig dag och ville jävlas då vindarna snabbt visade sig vara både kraftiga och lynniga. Det blåste helt enkelt väldigt mycket och åt en massa olika håll. Detta resulterade i en kokande havskittel och att båten kastades både framåt, bakåt, höger, vänster, upp och ner med ungefär en halv sekunds intervall. Inte optimala förutsättningar för den delen av besättningen som just lyckats råda bot på sin sjösjuka med diverse husmorstips kryddat med egna erfarenheter och lokala specialiteter såsom ingefärstuggande.

Ungefär samtidigt som mörkret och regnet slöt sig kring Sofias oskuldsvita bog så startade även vad jag, i efterhand, valt att kalla ”mitt livs överlägset vidrigaste två dygn”. Regnet piskade och dess mörka bärare stoppade månljuset från att ge oss någon strimma av hopp eller geografisk vägledning. Vågorna visade ingen tendens till att mattas utan tornades snarare upp likt tvåvåningshus inför våra skräckfyllda ögon. Vid det här laget var mina ögon säkerligen även blodsprängda efter att jag kastat upp ett flertal gånger och redan då kunde konstatera att magsäcken var tom och att det inte fanns på oceankartan att det skulle gå fylla på med något. Jag mådde helt enkelt för dåligt för att ens tänka på mat. Istället fick jag mata mig själv med glada tankar och tänka tillbaka på soliga sommardagar i jämtlandsfjällen då verkligheten runt omkring bara kunde liknas med ett skummande, böljande, livsdränerande inferno. Pissnödig, hungrig, illamående, yr, trött, blöt, rädd och frusen är en dålig kombination och efter att vi suttit knäpp tysta i två timmar och kämpat med våra inre demoner sammanfattade Isak det hela med orden: ”Det är svårt att hålla de mörka tankarna borta.” Word! Totalt meningslöst att tycka synd om sig själv, bara att härda ut sekund efter sekund, minut efter minut, timme efter timme. För visst kommer det ta slut någon gång? Kulmen nåddes någon gång efter midnatt då en våg mosade båten i sidan varpå hon nästintill lade sig parallellt med vattenytan och sittbrunnen dränktes i ett hav. För att måla upp den optimala bilden väljer jag att använda den gamla klassikern: ”Det var precis som på film.” Även här tycktes Isak hitta rätt vokabulär då han med andan i halsen konstaterade att det var som att leva i skum. Och så såg det faktiskt ut när hela närmiljön blev oblygt skändad av havets vita massa. Det nervösa skrattet blandades med det nästintill panikartade garvet och i efterhand har vi liknat skumbadet med de vita hästarna som Arwen frambringar i Sagan om Ringen då hon räddar livet på Frodo.

Efter okänd tid stapplade jag ner och somnande på golvet i båten. Totalt utpumpad och tom somnade jag likt Törnrosa medan helvetets femtio kretsar cirkulerade bara ett skrovs tjocklek från min snarkande nuna.
När jag vaknade var vågorna aningen mindre. Solen hade gått upp och ett ljus hade även gått upp för Isak och Perikles som någon gång under morgonen bestämt sig för att byta riktning och styra skutan mot närmaste kust. Moralen, stridslustan och energidepåerna blev bortspolade någon gång under natten. Vi styrde nu Sofia mot Marocko istället för Lanzarote. Vi seglade i ytterligare ett dygn och trots att vågorna var mindre höll sjukan i sig och uppkastningarna även så. Vid ett tillfälle skulle jag försöka äta men det hela slutade med att jag bokstavligt talat sög på en apelsinklyfta under tjugo minuters tid. En eländig bild som uppenbarligen roade resten av besättningen som utan skrupler skrattade åt den magre apelsinsugande gestalten. Att skriva ut vilken figur från Sagan om Ringen jag liknade tänker jag inte ens lägga ner tid på. Nedan följer en lista över det totala matintaget och således matförlusten under de två dygnen:

– En apelsinklyfta (enbart juicen såklart)
– Två bananer
– Två rutor choklad
– Två rejäla nävar chips

Jag tror listan är snarlik den som Periklis skulle plitat ner om han kunde skriva på svenska. Han var nästintill lika dålig som jag.

Till mitt försvar hade jag två bra episoder under resan då det faktiskt gick att kommunicera. En av dessa utspelade sig den andra natten då jag och Isak gladeligen och förnöjt underhöll varandra med att planera och raljera kring min kommande blockbuster tillika Hollywood-produktion ”Moonboys” med Mark Wahlberg i rollen som Buzz Aldrin och Buzz Aldrins onda utomjordiska klon.
När vi ankrat i en marockansk stad vid namn El Jadida pratade vi mycket om hur hemskt det hela varit och så vidare. Periklis packade ryggsäcken och var svindlande nära att hoppa på tåget norrut. Han tyckte inte det var roligt längre. Vi pratade även om hur mycket vi hädanefter ska uppskatta fast mark under fötterna och varm mat som fogar sig och stannar där den hör hemma. När detta skrivs är vi på Lanzarote och har fem problemfria segeldagar bakom oss. Vid ett tillfälle gled vi ljudlöst fram längs den marockanska kusten, vågorna störde inte båten, månljuset ingav ett inre lugn och jag tror faktiskt att jag njöt en aning. Sjukt.
Till sist vill jag dela ut en ros till kapten Isak som visade utomordentligt prov på medmänsklighet och kärlek under mina värsta stunder. När magen var tom och hinken enbart mottog mina krystade hulkningar kände jag en värmande hand på min axel, en gest som följdes av orden ”fy fan Emil.” En handling så full av värme och empati att jag faktiskt tror det hjälpte en aning.