Ett tekniskt svårt slag som på rekreationsnivån gör mer skada än nytta. Tanken är att bollen ska få rejält med backspin och studsa nära nätet på motståndarnas sida och sedan, i den bästa av världar, studsa tillbaka mot nätet, eller ut genom dörren på motståndarnas sida. Detta klarar världsspelarna, men inte allmogen. När de sistnämnda spelar har bollen en tendens att stanna på samma sida nätet som spelaren som försökte sig på stoppbollen, vilket då resulterar i att motståndarna vinner poängen. Det är dock inte alls ovanligt att bollen har tillräckligt med rörelseenergi och spin för att ta sig ut genom den egna dörren och med stor målmedvetenhet fortsätta in på planen bredvid. Väl där, på grannplanen, välkomnas den inte särskilt varmt, för av en händelse är de spelarna fullt upptagna med matchens, eller kanske månadens, överlägset bästa poäng. Deras spel bör enligt inofficiella regler avbrytas genom att spelarna på planen med den försvunna bollen ropar eller skriker ”BOLL IN!” för fulla halsar, till grannspelarna rycks ur sin eufori och uppfattar vad som hänt.
Känner spelarna på de båda planerna varandra tillräckligt väl brukar några av dem börja slänga käft och tråka varandra. ”Var det du som misslyckades med en stoppboll igen Tom?” kanske Bill säger (enligt redaktörens erfarenhet är det främst männen som konverserar på detta sätt), varpå Tom svarar nåt i stil med ”Nej, det var Jim, men du ska vara glad att vi avbröt dig, för du ser ut att behöva hämta andan!”. Detta ger Jim ett ypperligt läge att öppna sitt hjärta. ”Du kanske också borde röra på påkarna Bill, så du inte växer fast där du står!”. Så kan det fortsätta en stund, men det är mycket ovanligt att dessa putslustigheter leder till handgemäng. Känner inte spelarna varandra är de ofta mycket artiga och trevliga med varandra. Otrevligheter ska helst riktas mot nära vänner, det är en beprövad devis.
Befinner du dig på planen där spelet avbrutits, gör du bäst i att hitta en anledning till att ta dig så långt från den gästande bollen som möjligt. Förslagsvis kan du plötsligt bli mycket törstig eller grundligt vilja inspektera skarven mellan glas och galler. Du vill nämligen inte ha uppgiften att returnera bollen till dess ägare, som alltså är i full färd med att slänga käft hit och dit. Dörren, som i vanliga fall är välkomnande och utan åthävor låter väl tilltagna kroppshyddor passera, kommer plötsligt förefalla ha krympt till ett nålsöga. Om du utan att tänka dig för plockade upp bollen står du nu inför problem. Ska du försöka slå bollen tillbaka till den andra planen? Kasta den? Pulsen ökar och bollen, tidigare lätt som en fjäder, känns nu som ett klot av copernicium. Att få bollen till grannarna med värdigheten i behåll är i stort sett omöjligt. Så är det. Padelparlörens råd är att du bär bollen till dörren och räcker över den till motståndarna, eller slår den över väggarna. I och med att många hallar sätter höga nät mellan banorna, just för att förhindra den sortens projektiler, kan det vara uteslutet. Skulle du vara dumdristig nog att på långt håll försöka slå bollen genom dörren kommer du att missa en eller två gånger. Alla retsamheter som tidigare smakfullt fördelades mellan samtliga deltagare kommer att koncentreras mot dig. Sedan får du ändå kapitulera och bära bollen, eller försöka igen, med risk för att se riktigt dum ut. Skulle du mot all förmodan lyckas få ut bollen på första försöket är det ingen som kommer att gratulera eller fira, trots att det är en stor bedrift, så det är inte värt att försöka.