Att på ett adekvat sätt beskriva vilken nivå man ligger på som padelspelare är inte lätt i det rådande klimatet. I Östersund (eller vilken hemmaplan man nu kan tänkas ha) är det lätt, eftersom det inte behövs. Alla vet redan hur bra eller dålig man är. För den som ska testa vingarna och lämna det trygga nästet uppstår dock problem. Att spela division två på en plats betyder inte att det blir lagom att utmana division två-spelare från en annan stad (tro mig!) I och med att jag nu är på resande fot och vill spela regelbundet har jag fått förstahandserfarenhet av problematiken. Jag har gått med i nya grupper på Facebook och hela tiden dyker det upp kommentarer och frågor kring hur man ska kategorisera sig själv. Ingen verkar ha knäckt nöten än, men lyckligtvis har jag varit ansvarsfull och skapat en otvetydig skala som visar dig hur långt du har kommit. Skalan ska heta SSTVDPP (skalan som tydligt visar din padelprogression) och du mäter din progression i enheten PP (padelprogression). Skalan bygger delvis på egna erfarenheter, är vetenskaplig och tar naturligtvis inte hänsyn till att spelare och förbund vill ha få nivåer, vilket du snart kommer att bli varse om.
PP-1: Du är en ny spelare (så klart). Antingen spelar du för att padel verkar roligt, eller så testar du för att några av dina vänner har tagit sig några steg på SSTVDPP och aldrig pratar om något annat än den där jävla padeln. Oavsett vad så kännetecknas du av att du i stort sett står helt stilla när du spelar. Om du lyckats serva korrekt står du kvar och… står där. Om de andra också är PP-1-spelare så kommer en kort men intensiv baslinjeduell att avgöra vem som vinner poängen. Trots din ovana kommer du sällan slå dig själv med padeln i knän eller huvudet, och det ska du vara glad för.
PP-2: Du har en väldigt basal padelkoordination och kan med stor felmarginal kalkylera var bollen kommer att hamna efter den studsat mot en vägg. Just att se bollen studsa är något du uppskattar. Du står gärna långt bak i banan och låter bollen studsa innan du slår tillbaka den. När du börjar närma dig PP-3 så kommer din partner att berömma dig för ditt stabila ”baslinjespel”.
PP-3: Du blir ett nättroll. Eftersom dina motståndare gärna står kvar och kör baslinjegrejen passar det oftast bra. Du utvecklar ett slag som kallas ”stekpannan”. Det innebär att du håller padeln framför ansiktet och på ett robotliknande sätt fäller armbågen från 90 till 180 grader för att smaska på den ganska trötta padelbollen med maximal kraft och minimal precision. I bland är du finurlig och byter stekpannan mot en ”oannonserad stoppboll” vilket faktiskt lockar fram dina motståndare till nätet och gör även dem till PP-3-spelare.
PP-4: I och med att du har stekpannan i din repertoar kan du spela bollen över huvudet och du inser att det är en skillnad mellan att spela på höger och vänster sida. Plötsligt känns det oeffektivt att en höger- och en vänsterhänt båda spelar med padlarna på sina utsidor. Något annat som slår dig är att du måste byta ”spade”, och det illa kvickt. Den du köpte för några månader sen är nu en begränsande faktor och du funderar om det inte vore rätt med något topptungt från Bullpadel.
PP-5: Du är nu utrustad med en diamantformad spade och några taktiska tankar kring spelet, och med det är du redo att avancera i divisionsspelet. Bor du i Östersund har du redan tagit dig rätt högt, men antagligen bor du inte där. Du smashar mindre, eftersom det verkar gagna motståndet mer än dig själv. Du har också fått lite ont i armbågen av alla stekpannor. Padeln har tyvärr slutat att enkomt ge. Nu tar den också. Den utkräver uppoffringar. Du måste budgetera för den. Du måste kanske åka till Spanien för en veckas träningsläger? Vissa av dina vänner ledsnar på att du bara pratar om den där jävla padeln.
PP-6: Du tycker att motståndarna spelar mer på din partner än på dig. ”De lobbar ju ALDRIG över mig” blir som ett mantra i din skalle. Tanken att det kanske beror på att din partner är sämre än dig har slagit rot och börjar gro. Du blir övertygad om att så är fallet. Vid det här laget spelar du och dina vänner bara med bollar som är använda maximalt två timmar.
PP-7: Du kan förutspå bollstudsen ganska bra nu. Trots att din partner inte håller din klass tänker du att ni ändå skulle ha en chans mot spelare som du ganska nyss klassade som skickliga. Det kommer en sådan chans och ni blir rejält tillplattade. Tydligen behärskar du och ni bara spelet mot sådana som är sämre eller lika bra som ni själva.
PP-8: Du fortsätter spela. Du börjar till och med att öva. Du och din partner spelar en-ruta och trots att du är bättre förlorar du konstant. Ni pratar om vad som är effektivt och vad som fungerar dåligt, och ni får mer bolltouch än under vanligt matchspel. Du lär bort stekpannan och övar på kontinentens slag som viboran och bandejan.
PP-9: Du börjar förstå positioneringen på planen. Den där ”röda zonen” mellan nätet och bakväggen känns plötsligt farlig, och du kan inte förstå att du inte insett det förrän nu. Du slår dock dig själv med padeln betydligt oftare än tidigare och det gör förbannat ont. Det är en av uppoffringarna sporten regelbundet kräver av dig. Blodvite, tid och pengar är något du ständigt måste offra. Du har sålt din proffspadel (med kantskav, annars nyskick) till en ekonomiskt lagd PP-4-spelare och skaffat något skonsammare.
PP-10: Tiden går och det kommer en ny chans mot de som mosade er tidigare. Den här gången är matchen faktiskt jämn och rolig. Motståndarna slår slag som varken du eller din partner är vana vid att hantera och trots att du blivit duktig inser du hur vansinnigt mycket mer det finns att lära sig och hur liten du är i ett större perspektiv.
PP-11: Du tar nästa steg på SSTVDPP och hittar möjligheter att spela med bättre spelare. Du bestämmer dig för att åka på en tävling. ”De vi nyss spelade jämnt med tävlade ju nyss i Gävle!?” försöker du intala dig själv när jantelagen påminner dig om hur dålig du är. Din partner kanske följer med, eller så gör hen inte det.
PP-12: Du är en toppkonsument i ankdammens näringskedja, men nationellt ligger du många trofinivåer under toppen. Du beklagar dig över att du är 35+ när du ser hur ungdomarna emigrerar till Spanien och övar med WPT-spelarna. Veterantävlingar då, kan det vara något? Du är dock inte så nära 45, så även de känns avlägsna.
PP-13: Du biter ihop och fortsätter framåt, för det går ju inte att bromsa sig ur en uppförsbacke. Du slår faktiskt din partner i en-ruta nu, även om det är med knapp marginal. Du kanske aldrig var så mycket bättre? Du behärskar många slag (men inte stoppbollen) och du har klart för dig vad du måste förbättra för att komma vidare.
PP-14: Du spelar tävlingar och gör inte bort dig fullständigt. På sociala medier visar du upp ditt padelliv (tillbaka på diamantformat?) och ingen i Östersund står längre i din väg. Tyvärr måste du åka fruktansvärt långt för att hitta en bra tränare – men det är något du vill. Det är tidsödande att hela tiden uppfinna hjulet på nytt (du är ändå 35+) och tid är pengar. Det är i alla fall inte dyrare än att äga en båt.
PP-15: Du har nått toppen av SSTVDPP och även om du fortfarande inte är en komplett spelare så klarar du dig utan skalan. Om skalan mot förmodan inte blir en ny nationell standard kan du vid PP-15 vara säker på att du inte längre behöver beskriva dig själv som ”medel+”, för den nivån är du förbi. Grattis!