Den här gången började min resa med en rullgardin. För att kunna sova i Östersund sommartid är en rullgardin, eller annan mörkläggning, nödvändig. Jag har en rullgardin. Den satte jag upp för över ett år sen, alltså sommaren 2019. Innan dess hade jag en annan, trasig rullgardin, men den ska jag inte orda mer om nu. Min nuvarande rullgardin har tjänat mig mycket väl. Den har varit helt felfri, fram till för bara några dagar sedan. Då uppstod viss friktion när jag skulle rulla upp gardinen, och två morgnar i rad hörde jag mig själv svära (milt) över att kedjan brast när jag skulle rulla upp mörkläggningsmanicken. Hur som helst, denna sista morgon i min lägenhet så valde hela rullgardinen att helt kollapsa. Den kom flygande som en provocerad mås, rakt mot min iögonfallande näsa. Lyckligtvis klarade jag mig oskadd, men fästet för gardinen var inte lika tursamt. Snacka om ett illavarslande omen va?! Där står jag, redo att bege mig iväg på mitt äventyr, med en rullgardin som inte alls är i stånd att tjäna den välrenommerade herre som i andra hand ska hyra min lägenhet under för mitt frånfälle. Ett tag tänkte jag: ”han är mycket bättre än jag på att hantera bångstyriga rullgardiner. Jag lämnar kaoset därhän!” Sedan tog jag mitt förnuft till fånga och löste situationen rätt bra, genom att skruva loss bägge fästena och byta plats på dem. Förhoppningsvis håller sig lägenhetens samtliga gardiner sig lugna några månader efter det lilla myteriet.
Hur som helst, en klokare äventyrare kanske skulle förstått att det vore smartare att stanna hemma efter en sådan incident, men inte Isak! Jag packade mina sista saker, spelade den sista padelmatchen (fin vinst) och gav mig iväg. Hela två kilometer tog jag mig innan jag tog en rejäl paus hos Sudden. Vi grillade och spelade TV-spel och pratade om att det nog vore klokt om jag gav mig iväg, för annars skulle jag inte komma långt. Till sist tog jag mig ändå iväg, och det kändes riktigt bra.
När jag rullade ut från stan, i solen, med vinden i ryggen, så var jag verkligen glad. Jag tror det var en känsla av frihet. Den höll i sig rätt länge, och ända sen i lördags har jag varit på fint humör.
Nu, måndag kväll, är jag i Kramfors. I går cyklade jag ungefär nio mil. Jag åt en 1A-pizza i Hammarstrand, köpte en sockerkaksform som ska bli resans matkärl och slutade precis efter Bispgården. I dag regnade det från början till slut, och jag insåg att mitt regnställ absorberade mer vätska än det stötte bort. Trots bedrövligt väder höll jag humöret uppe och med några mil kvar plockade pappa och Simon upp mig med bilen, just när jag för full hals övade på ”The rose”.
På fredag cyklar jag vidare, men innan dess blir det lite hemester. Fotbollsträning på onsdag ser jag fram emot!