Ekorrhjulet snurrar, om än inte i så hög hastighet. Jag var på Rotary i måndags och det var en väldigt trevlig och lärorik upplevelse. Jag tror de närvarande var nöjda med min lilla presentation och bildspel, och jag var ganska nöjd själv med. Jag sa ingenting elakt, pratade inte alldeles för länge och var väl förhållandevis intressant. En man sa efteråt att jag hade fallenhet för den muntliga framställningens konst och föreslog att jag skulle bli lärare.
Lärarvikarie är ju exakt vad jag är. Tisdag och onsdag i Bollsta, imorgon på Högakustenskolan (dit jag knappt kan ta mig med kollektivtrafik) och idag på Gudmundråskolan. De ringde i morse efter klockan sju och jag levererade det mest nyvakna och trötta telefonsamtalet på länge. Trots mitt obegripliga morgonmummel blev jag inbjuden att vikariera för samma lärare som sist och jag kom tillbaka till lugnet för en liten stund sen. Sista lektionen eskalerade på slutet och tårar utgjöts till min stora förtvivlan. Det är fan att barnen, eller ungdomarna, inte bara kan vara snälla med varandra. Jag var i ett grupprum och skulle för en ointresserad elev försöka dela med mig av min livskunskap. Eleven tyckte väl att jag var en tjatig gubbe och ingenting förbättrades. När jag kom ut därifrån var det smått kaotiskt och någon var ledsen. Men det finns väl någonting jag kan lära mig från det också, som med allting annat. Varje motgång kan lära oss en läxa.
Jag ser att besökarantalet har stigit här på sidan sedan Rotary och jag borde skriva något lite oftare. Men ekorrhjulet som man lätt fastnar i gör mig trött och lat.