Igår kväll var vi offerdalingar i Stugun för att som kollektiv besegra ”getingarna från Östjämtland” och som individer göra vårt yttersta för att bärga den åtråvärda fruktkorgen som matchens lirare vinner. Eftersom jag varit sjuk så trodde jag knappt jag skulle medverka, men vi har just nu en rätt liten trupp, så jag fick allt ställa upp. Truppen förminskades med en spelare till innan det gått en kvart (brusten framsida lår), så jag fick nog ta och ställa upp ganska rejält. ”In och JOBBA nu för FAAAAN ISAK!!!”. Eh? Det är inte riktigt min melodi.
Hur som helst, matchen gick bra. 3-0 i vår favör. Jag gjorde mål och var inte lika slätstruken som tidigare, vilket så klart var roligt. Sjukdomen gjorde sig inte direkt påmind och i skrivande stund känner jag mig rätt frisk också. I slutet av matchen hade jag någon sorts kramp i ena baksidan, men även det känns rätt bra nu. Det finns helt enkelt många glädjeämnen!
Fruktkorgen fortsätter dock att gäcka mig. Denna hägring som ständigt förefaller så nära, men alltid är utom räckhåll för mig. Så även i går. Christoffer Fryklund tog hem den, vilket inte alls var oförtjänt. Mina avundsjuka blickar såg dock att korgen inte alls var en korg utan en låda godis, helt utan frukt. Den innehöll även något så vedervärdigt som en ölkorv. Vad är det som händer?!
Jag avslutar med breaking news. Jag tror aldrig att drömmen om fruktkorgen blir en sanndröm för mig, för jag är nog på upphällningen som fotbollsspelare. Det kan mycket väl vara sista året jag spelar. En annan idrott har mig virad kring dess lillfinger. Vi får se.
Jag ska till arbetet. Hej då!