Unservicemindness

Nu skriver jag i vredesmod i ett försök att få ilskan ur mig och bli nöjd och glad igen. Jag avskyr nämligen att vara på dåligt humör. Det ger en äcklig känsla i hela kroppen. Jag hoppas inte min negativa energi överförs till läsaren dock… Känsliga läsare varnas kanske?

Jag åker buss mellan Murcia och Granada. När jag skulle lasta in mina saker innan färden började busschauffören gorma om en biljett för cykeln jag förstås inte hade eftersom det var fullkomligt idiotiskt. Cykeln är mindre än folks resväskor som chauffören personligen lastade in med ett leende på läpparna. Men aldrig i livet kunde han bara låta min cykel ställas in i bussen utan ett officiellt dokument som gav cykeln rätt att färdas på samma sätt som all annan packning av samma dimension och vikt. I hans hjärna fanns nog inte ens möjligheten att bara ställa in cykeln och låta det vara. Han pekade bort mot terminalen och sa något om att jag hade en minut på mig, så det var bara att springa bort, köpa ett tillägg för hutlösa tio euro och springa tillbaka till den för mig vidriga chauffören som plötsligt försökte bli tjenis med mig eftersom jag tillsammans med honom följde bolagets stadgar. Han misstog sig eftersom jag naturligtvis härsknat till över de här dumheterna. Jag sa åt honom att det var hjärndött och han började prata om att reglerna såg ut så här i hela Europa (som att det skulle vara förmildrande omständigheter?). Packningen fick jag förresten lyfta in själv eftersom jag började försura stämningen oss emellan. Jag uttrycker mig som Bergman: ”Vi lever i en maskin”.

Många gånger känns det som folk inom servicebranschen levererar absolut sämst hjälp av alla. Det är inte så svårt väl? Var lite hygglig och hjälpsam bara. Typ som en vanlig människa mot en annan. Inse att reglerna för cyklar gäller för stora skrymmande cyklar som inte är lika hanterbara som en resväska.

Det här innebär i alla fall att jag inte kommer åka mer buss här på grund av den stela upplevelsen, och alla går förlorande ur situationen. Eller ja, tio euro extra till bussbolaget kanske gör dem till vinnare.

När jag ändå svingar stora yxan vilt omkring mig för första gången sen den ryska baletten tänkte jag även ge mig på turistinformationerna runt om Europa. Bedrövliga! Förutom en där kvinnan bakom disken bara var trevlig och glad. Det krävs alltså inte mer.
I går var jag in på officina de turismo i Murcia för att få tips på hostels att bo på. Tjejen sa att det var svårt att få tag på boende och gav mig en karta där hon satte ett kryss för ett vandrarhem.

– Finns det några campingar här då?
– Nä.
– Finns det några campingar utanför stan då?
– Ja det gör det. Här och här.

Ja men säg det på första frågan då. Hursomhelst. Jag frågade om det gick att ringa vandrarhemmet hon pekat ut för att kolla om det fanns rum. Det började bli mörkt och jag ville inte göra ärenden i onödan ifall jag skulle bli tvungen att cykla vidare. Men nä, det var inte möjligt att ringa trots att jag är tämligen säker på att turistinfon har en fungerande telefonledning. För själva telefonen såg jag klart och tydligt.

De här ställena fyller ju ingen funktion om de inte erbjuder någon hjälp. Min uppfattning är att man kan få tag på en karta över stan där, men att de i övrigt är värdelösa. Har man bara tillgång till internet är det bättre och mer informativt i kvadrat. Gratiskartor finns ändå på hotell och andra ställen.
De gräver sina egna gravar, både busschaufförerna och turistinformatörerna och många andra med dem.

Tacka vet jag privatpersoner, de är oftast inte så skitnödiga utan hjälper till utan att knussla och utan att se det som en ansträngning. Couchsurfing, wwoofing, blablacar. Bättre och roligare sätt att resa, och betydligt billigare eftersom ingen försöker göra förtjänst på en. Låter egentligen för bra för att vara sant, men det är det inte.

Jag bodde i alla fall på hostelet ”The cathedral” i murcia i går. Nu stoppar jag förresten tillbaka yxan i den mörka vrå där den hör hemma. Det var ett bra boende! 15 euro, alltså mindre än campingarna som jag tidigare sovit på och som förtjänar en rejäl omgång med yxan men som för tillfället kommer undan eftersom jag glömt dem fram till jag skrev detta. För 15 euro var det såklart en säng, men också sängkläder, fri frukost, fritt wifi, fri konversation, en hylla med böcker och varmvatten så det stod härliga till. Det är service, och en produkt eller tjänst jag gärna återkommer till.

Inte som den här bussen.

Det känns bättre nu och jag känner mig lite fånig som blir så upprörd över dessa småsaker.

Hej,

Isak