Jag gör ett försök att kräma ur mig ett inlägg såhär på morgonen innan frukost. Jag tänkte dramatisera gårdagen så gott det går eftersom mina tidigare inlägg härifrån inte varit av världsklass. Håll tummarna!
En dag av sju är man ledig här på gården och vi tre tappra drängar hade bestämt oss för att vara fria igår måndag. Claire åkte tidigt iväg på farmorsyoga (som hon senare sa var toppen!) medan jag och Flora fyllde ryggsäcken med mat och dryck och begav oss uppåt mot ett litet kapell på toppen av vårt berg. Kapellet hette något så sjukt som ”Ensamma Kristus högra doja” eller ”Skomakaren Kristus tillhåll” eller något sånt. Med oss på färden fick vi också familjens jyckar, med strikta order om att koppla dem när vi gick genom byn.
Jag förstår mig inte riktigt på hundar. Vi hade såna koppel som kväver jycken om den drar för mycket, men det hindrade inte de här bestarna. Inne i byn fick de uppenbarligen vittring på diverse katter och andra lösdrivande kreatur som gjorde dem halvt galna. De drog tills deras andning mest liknande ett gurglande och tungorna hängde ner till Medelhavets strand. Sen drog de ännu mer. Dårar. Särskilt när en katt sprang över vägen blev det kalabalik.
Vi knatade i alla fall upp till toppen på mindre än en timme och möttes av en bedårande utsikt. Vi gick in och hälsade på inne i skomakeriet och fikade sedan i det fria innan det blev dags för foto-session. Mycket festligt. Jag har ju nämligen till allmänhetens förtjusning kultiverat min snorstopp mer än någonsin tidigare, och efter att ha rakat bort allt fjun och borst på sidorna ser jag tämligen löjlig ut. Absolut värt att dokumentera. Flora och hundarna rände omkring uppe på berget i jakt på rätt ljus medan jag släppte ut manen och försökte vara fotogenic. Med den magnifika knävelborrens hjälp blev resultatet slående, tycker ni inte?
Eftermiddagen var fin den med. Jag och tjejerna och mamma Annie åkte till en garnaffär för att titta på olika mönster och ull. Mamma Annie gjorde genus gång på gång genom att påstå att jag kunde sitta kvar i bilen om jag ville, och innan det sa hon att jag inte ens behövde följa med eftersom detta var tjejgöra och ingenting för rediga karlar med mustasch. ”Pfft” fnyste jag bara åt hennes traditionella perspektiv och diskuterade på knagglig spanska merinoullens fantastiska egenskaper med den övriga hopen pensionärsdamer i butiken som trollbundna trodde att Tom Sellecks brorson kommit till stan. Men jag köpte inget. Kan ju inte sticka än.
Kvällen avrundades med något så hemskt som att kånka säckar med oliver. På vår lediga dag! Vi var tvungna att släpa åtta säckar färska oliver á 70 kg till en bil så de inte skulle bli stulna över natten. Äckligt tungt och det knastrade i ryggarna på oss allihopa när vi med hemvävd teknik försökte få de otympliga paketen dit de skulle.
Nu är det alltså morgon och arbetsdag igen. Jag tror vi ska trimma olivträd, vilket är ett evighetsgöra. Man klipper och klipper och cirkulerar runt trädet. När man kommit till positionen från vilken man startade är man långt ifrån klar utan man klipper vidare tills man gått sådär fem varv eller så. Så känns det i alla fall.
Med en ganska likgiltig känsla,
Isak