Detta inlägg har jag nu hypat på pompös engelska och kanske lever det upp till förväntningarna. För att reda klarhet i allt måste jag bara leverera lite kontext. Detta är främst författat i lördags eftermiddag, men också söndag. Senare delen är skriven ur sovsäcken söndag morgon. Och hela rasket är publicerat från öknen måndag förmiddag. Ha det i åtanke mina damer och herrar!
Så, lördagsskriverier:
När jag säger att jag är från Sverige börjar folk i allmänhet prata om hur kallt det är där uppe, och jag brukar hålla med. Men det där har jag omvärderat på slutet. Sverige är i min värld varmt och mysigt. Visst är det många gånger kallt utomhus, men inomhus slipper man i alla fall frysa, till skillnad från platserna jag uppehållit mig på i Spanien och nu i Marocko. I detta nu är det hemskt. Jag och min värd tog nyss en tupplur och jag vaknade av att jag skallrade som ett gammalt benrangel. Golvet är kallt, väggarna är kalla och vattnet är kallt. Det finns ingenstans att ta vägen. Jag gick lixom bara runt en stund och insåg att det inte fanns så mycket mer att göra än att slå sig ner på häcken och frysa. Värden Anas sover fortfarande och från hans rum strömmar smörig musik som misslyckas fatalt med att driva kylan både ur kropp och själ.
Förutom vissa temperaturrelaterade problem har jag det bra och det har varit ett dygn fullt av upplevelser. På färjan mellan de två kontinenterna träffade jag en trevlig sjöman som jag spenderade några timmar med. Vi satt och förbannade gemensamt vår tur när vi insåg att färjan skulle bli väldigt försenad, och när den väl kom fram insåg vi att vi missat att stämpla våra pass. Vi fick vackert vänta en god stund innan myndigheterna kunde reda ut våra tillkortakommanden. Men jag hade tur, för sjöbusen Simon hade en dejt som tålmodigt väntat på honom i hennes bil, så jag kunde lifta med in till centrala Tangier, cirka fem mil bort.
Min värd Anas och en av hans klasskamrater mötte upp mig och välkomnade mig till deras ispalats så fort jag kom in i staden. För att hålla kylan stången satt de marockanska studenterna – som studerade något så avigt som skriftlig översättning – och drack dyr polsk vodka ur shotsglas. Jag blev tilldelad ett glas och förstås erbjuden tvättäkta marockanskt röka som jag däremot avstod.
Vi tog en skruttig taxi till smeten och gick på lokal. Den första jag stötte på var förstås Simon som drog salta skepparhistorier och drack rom direkt ur flaskan. Vi skålade, skrålade och hade en fin tid innan han försvann ut i den stjärnklara natten med sin dejt.
Lördagsförmiddagen gick jag, Anas och en tjej som jag inte minns namnet ut på byn. Jag blev glatt skinnad av en bokförsäljare, vi drack sött te och tittade från ett café ut över havet och på Spaniens berg som tornade upp sig i horisonten.
Studenterna här har inte varit utomlands förutom en kille som varit till Turkiet en gång. Vi har inte samma bild av frihet. Det känns orättvist, för jag kan bara få ett infall, sätta mig på färjan och åka hit (eller typ vart som helst i hela världen), medan invånarna här måste ordna visa för att resa ut, och det verkar krångligt. Man ska tydligen ha goda anledningar för att åka härifrån, och man måste bevisa att man kommer tillbaka osv. Det känns som en värld fjärran från den jag är van. Den här tjejen som var med oss var för övrigt ganska sorgsen, eftersom hon gick igenom en frihetskonflikt med sin familj. Hon ville leva sitt liv på ett sätt medan hennes föräldrar i någon annan stad tyckte annorlunda och omöjligt kunde förlika sig med hennes synsätt. Jag blev också nedstämd av hennes uppgivenhet och sorg.
Det där var vad jag skrev lördag eftermiddag, och nu övergår historien till sovsäcksperspektiv och söndag morgon!
Efter att ha skrivit ut mitt inlägg på engelska från Anas dator under lördagskvällen trodde jag att det var dags att krubba, men tji fick jag. Anas sa att det var långkok och föreslog att jag stack ut på stan med cykeln medan han pluggade översättning. Så blev det. Jag klädde på mig med vantar och jacka och bar ut cykeln på Tangiers smutsiga bakgator med tydliga direktioner om hur jag tog mig in till stan.
Ganska snabbt insåg jag att jag den kaotiska trafiken skulle ställa till med bekymmer. Bilar och fotgängare huller om buller, tutande och ropande från alla håll och kanter. Jag såg dock min skyddsängel cykla förbi, dagen till ära förklädd till marockansk skiftsarbetare på en sliten gammal mountainbike. Jag cyklade ikapp denne knegare och följde honom hack i häl till han gav mig en blick som ungefär sa ”vem är du och vad håller du egentligen på med?” Jag besvarade honom med ett spanskt hej och vi kom fram till att jag kunde följa med honom en bit. Vi cyklade in i stan, förbi krogen där vi var kvällen innan och upp mot stadens mitt. Plötsligt stannade han i en smutsig gränd och sa att det var här han jobbade. Så tack och hej och jag var ensam igen, efter att artigt avböjt att byta min dyra Brompton mot en mustaschklädd mans skrotfärdiga cykel.
Jag kände mig väldigt ensam efter att min guide stämplat in. Jag inbillade mig att folk tittade på mig oavbrutet och inga andra långhåriga skandinavier stod att finna i vimlet. Vid ett tillfälle sprang en man upp till mig typ snett bakifrån och skrämde mig så pass att jag inte blev mig själv förrän jag lugnat krävan med salta snacks en stund senare. Mannen var förstås reko och ville väl bara åt mina stålar i utbyte mot att fixa saker jag var på jakt efter.
Min nervositet släppte eftersom och vid ’Pizzeria Oslo’ var jag så pass bekväm att jag kunde äta tillsammans med de glupska marockanerna. De verkligen öste ketchup över 5-kronorsslicarna och rekommenderade mig att göra detsamma. Jag förklarade kunnigt och föga övertygande att jag faktiskt var skandinav, och att jag ätit pizza från Oslo och att det inte är så det är tänkt. Jag berättade även att jag i Franrike av vissa betraktades som kebabkung och en auktoritet inom snabbmatsbranchen. Detta brydde sig mina bordskamrater inte om utan de fortsatte med att i rask takt tömma flaska efter flaska över den flottiga pizzan och snart gjorde jag det också och en känsla av samhörighet lade sig över den högklassiga inrättningen.
Slut.
Kommentar från måndag och öknen: Det här inlägget är ju inte så färskt längre men jag lägger ut det ändå. Imorrn kanske jag kan skriva och uppdatera om lite nyare grejer, som bussresan och mina upplevelser här i Sahara. Ha det fint så länge!
Sahara är utifrån det lilla jag sett precis som man föreställer sig på förhand. Sand. Överallt. Det är ett hav av sand. En oändlighet av dyningar och vågar, böljande så långt ögat kan se. Och på gränsen till detta torra hav ligger Merzouga där jag uppehållit mig ett dygn.