Kneg med lera och ved

Igår var en riktigt bra dag! Jag förfinade mitt lerhackande ytterligare och kan nu stolt påstå att att jag är en riktigt proffesionell hackare. Jag hackar sönder leran med finess så att säga.
Eftersom det regnade igår förmiddag var det jobb inomhus som gällde till att börja med, och då i huset som är under konstruktion. Jag hackade faktiskt en del lera för att värma upp, men blev raskt befordrad till cement- och betongblandare samt bärare av bråte. Daniels pappa, José Maria, min profesore i spanska och antropologi var där och jag lärde mig en hel del. Vi pratade om antik byggnadskonst, och denna diskussion gick sedan vidare till hur människan slutat tänka och låter maskinerna ta över. Han pratade om att maskinerna snart har en egen intelligens och jag började ivrigt prisa terminator-filmerna med en slående imitation av Arnold själv som höjdpunkt. Tyvärr hade inte min ciceron sett trilogin (är det ens en trilogi?), så det hela rann ut i att han föreslog att jag hackade lite mer lera. För det dög jag ju ändå till.

Efter en storslagen lunch sprack det upp och solen tittade fram. José Maria med sin fru försvann med ett glatt ”Hasta manana!” och jag och Daniel tog oss an vedhögarna som låg och skräpade huller om buller. De skulle staplas nere vid huset. Ordning och reda! Han gav några korta instruktioner och försvann sedan med motorsågen för att producera mer ved att stapla. Jag lämnades åt mina ljusa tankar och klabbarna. Jag kärrade ner veden till platsen för stapeln med pondus. Sedan staplade jag med ännu mer pondus, tro det eller ej. Det var rätt roligt, som Tetris i 3D fast med ojämnare byggklossar. Jag har jobbat en del med ved under ungdomens år i Sprängsviken och takterna satt fortfarande i. Resultatet blev strålande, och jag fick mer beröm än för mitt lerhackande! Reaktionen från åskådarna kan liknas med den hos tjurexperterna på julafton som ser när Ferdinand sätter sig på humlan och gör ett jordgubbsland av halva Katalonien. Hade Daniel rökt hade han antagligen svalt cigaretten med röken vällande ut genom öronen. Han sa något i stil med ”Det märks att du är från Norden, för stapeln är så strukturerad. Fantastiskt!” Aurora gick förbi med yngsta sonen Lisandre – som jag tycker är lite lik Tyrion från Game of thrones – och började prata om att hon borde hämta kameran för att föreviga detta mästerverk av trä som snarare passade på en utställning än deras bakgård bland byrackor och pickande hönor.

Kvällen rundades sedan av med världens slöaste uppkoppling på telefonen och tillräckligt många plusgrader för att vara komfortabelt. Riktigt gemytligt. Jag känner att spanskan gjorde ett litet skutt igår också.

Såja, nu frukost, sedan tror jag vi ska ut i skog och mark för att jaga örter.

Från ett ljusnande berg,

Isak